21 januari
Jag vet att jag inte kan få ut något de dagar när jag mår såhär. Ändå sitter jag med drive-dokumentet uppe i hopp om att formulera något att förmedla. Jag vill visa för alla hur det är. Men jag vet ju att det inte går. Jag skriver, raderar, skriver om men tar bort. Stänger ner dokumentet.
Det har varit så fint här inne de senaste dagarna. Jag känner att jag har fått något tillbaka. Och därför sätter det igång viljan i mig att fortsätta. Men jag mår som jag mår och det går inte riktigt att påverka. Det beror inte på dimman. Jag hoppas lite på att det är någon form av pms. Att min kropp äntligen ska sätta igång som vanligt. Men jag har inte haft mens på flera veckor så varför skulle den komma nu.
Hemma känns inte riktigt som hemma. Jag vill att helgen ska ta slut så att jag kommer härifrån. Vill till korridorer och vänner där jag inte påminns om sjukdomen på A. Den som jag inte ens riktigt kan placera mig in i. Jag vet att det inte handlar om kroppen, utan om mitt psyke. Men det är kroppen de kontrollerar. Jag vill bara slå dem i deras magar för det är påminnelsen som får mig att må såhär.
Och det tänker jag inte be om ursäkt för.
Jag vet inte vilka det är som läser det här. Jag vet inte om det känns bra eller dåligt. Jag är glad att några av er skriver en rad. Jag är glad att några av er inte gör det. Jag är ledsen över saker jag inte kan uttrycka. Det blir så när jag mår såhär.