6 januari
Det är slutet på ett jullov och början på ett nytt år. Mina dagar klibbar ihop. Jag har klibbat ihop. Jag lämnar inte sängen på hela dagen. Pratar knappt och orkar inget. Att bli frisk tar på alla mina krafter. Jag hade velat bli erbjuden chansen att åtminstone försöka, för jag vill må bra och jag tror att jag kan må bra. Men jag är ingen att lita på, och kanske tror jag även på det ibland. Det är så spegeljaget fungerar. Du blir det som du behandlas som.
Jag har aldrig tyckt om ovissheten. Att alltid planera i förväg och kunna förbereda sig för saker har varit viktigt för mig, och det är så jag alltid haft det. Just nu kan jag inte planera något. Jag kan inte veta vad som kommer hända imorgon, förutom att jag kommer må samma som idag. För jag vet att sålänge detta pågår känns det skit och det är inget som kommer förändras bara för att det blir en ny dag. Det är något annat som måste ändras. Men det finns inte heller något jag kan göra. Mitt spegeljag gör mig opålitlig.
Eftersom jag inte kan förändra stunden eller dagarna runt mig, tänker jag längre framåt. På när jag förhoppningsvis tagit mig ur detta. Mamma har pratat med mig att vi ska åka på en resa, och då vill jag må bra. Sen ska det bli vår och jag ska fylla arton år. Jag tänker köpa kläder och jag trivs i, testa att göra egna dumplings och träna mig svettig och trött. Bara leva som varenda jävla människa och själv bestämma över mig själv. Vill bara få tillbaka mig själv nu tack. Jag vet att jag är där ju.