glittrigamoln.blogg.se

Jag överväger sätt att ta mig hem på. Vill välja det alternativet som kräver mest, det som tar längst tid. Jag har varit hemma för mycket på sistone, så i korsningen vid operan stannar jag trots grönt ljus. Låter folk passera mig men jag väntar. Det ska bli rött sen grönt sen om igen innan jag går. 

 

När jag kliver av tåget på hyllie har dimman krupit ner till marken. Lagt sig som ett tungt men tunt duntäcke över fälten som sträcker ut sig runt betongbyggnaderna som staden gror. Den slutar aldrig växa. 

 

Trots att 6:ans linje går från ena delen av Malmö till den andra är det alltid små bussar som kör, vilket gör att människor står packade tätt ihop. Jag känner mig inte mindre ensam för det. 

 

Jag är kanske tio kilo mindre nu än för några månader sen. En sjättedel av den jag var är inte kvar. Den har försvunnit eller hamnat en annanstans och jag tänker att det är ganska konstigt för jag känner mig ändå nästan som förut.  

 

Hemfärden gick fortare än jag hade hoppats så väl hemma väljer jag att spela bowie på volym 19. Sätter timer på mobilen som bestämmer att jag inte ska tänka på dig på en kvart. När den ringer är det dags att vända sida på vinylen och jag äter en bit choklad för att jag nästan höll det jag lovade mig själv. Let all the children boogie.