25 september
När jag vaknar är det som att jag aldrig somnade. Att jag bara hade minnesförlust en stund men nu, nu slussas jag in i verkligheten igen. Mina lakan är gula. Jag bytte igår. Klädde sängen i rent och strävt. Ändå luktar de närhet. Kanske är det jag som luktar närhet. Mina ben är ganska korta, det är något som går i släkten. Det och att nätter med hud drar åt sig lukten. Och över vänstra låret har jag permanenta blåmärken. De går från blått till grönt till gult och tillbaka till blått. Det enda som inte föredras är platsen de lagt sig på. Kanske är även det genetiskt, eller så har jag bara en vana att snubbla likadant varje fredag kväll. Jag vill ha fredagkväll.
Det är söndag och förmiddag nu. Jag är ovanpå täcket och äter jordnötssmör ur burken. Den burk vars bäst före-datum är långt bäst före och som pappa sa åt mig att inte äta. Släng ut istället. Jag brukar inte bry mig om sånt.
Dagen har gått och jag har utvecklat huvudvärk. Det blir kväll igen, det blir alltid det. Jag vet sånt för det är efter sju som jag gör fel. Tar mina snedsteg när mamma plockar med disken. Det stämplas in på mig och jag klär av mig i den takten du klär på dig. Kanske blir det bra om jag sover igen.