31 december

Det tog lång tid innan jag vågade erkänna för mig själv vad som vuxit i mig. Jag tänkte alltid att nej, så där kommer det inte bli. Men det blev så. Jag blev sjuk. En sjukdom som kontrollerade allt jag gjorde och tänkte. Fick mig att hoppa över måltider, träna på ett sätt som jag egentlien inte borde och bara fokusera tankarna på mat mat mat. Det ledde till att jag började ljuga för mycket. Ett bråk med mamma var bättre än att äta en ordentlig middag. 
 
Men i samband med att jag insåg sjukdomen förstod jag också att jag måste bli frisk. Att kunna äta när jag är hungrig, och när jag är hungrig så äter jag tills jag är mätt. Kunna träna men också ställa in för att ta en fika istället. Det är dit jag vill komma, för kontrasterna av var jag varit de senaste dagarna har fått mig att se det. Och jag vill verkligen bli bra. 
 
Tiden går snabbt och det känns nästan som vanligt nu. Jag är utskriven från bup, eller blir på måndag då jag ska börja med öppenvård. Jag är så glad för det, men jag har också insett att det var naivt att tro att jag skulle bli bra bara av att komma tillbaka till det normala. Det är mycket som jag kommer behöva jobba med och det kommer ta tid. 
 
Det är några timmar kvar av 2016. Sen blir det ett nytt år men inte ett nytt jag. Jag kommer vara likadan imorgon, dagen efter det och nästa vecka. Men jag äter igen. Tankarna snurrar inte lika vilt. Jag behöver inte följa matschema. Och dessutom är min relation med mina föräldrar mycket bättre, och jag har förtroende att luta mig mot dem om jag kommer behöva. 
 
Att skriva om detta på nyårsafton gör det plötsligt till en stor sak. Som att det är ett avslöjande av något stort och något jag hållt undangömt. Det är det som gör det så konstigt att säga det, och det är det som är anledningen till att jag väntat till årets sista dag stt skriva om det. Men samtidgt är det något jag måste skriva om, för om jag kan skriva om filosofilektioner och fredagsfyllor borde jag kunna skriva om detta också, eftersom det har haft minst lika stor del i mitt liv. 
 
Det enda jag önskar är att 2017 blir bra. Inte varje dag för så pass naiv är jag inte. Men om jag växter i mina gamla kläder, eller om jag växter ur några, hoppas jag att jag kan hantera det. Och jag hoppas att jag äter en miljon goda måltider. Jag hoppas jag orkar springa snabbast på gymmet. Jag hoppas jag är snäll mot alla jag möter och framför allt mot mig själv. Och att jag krossar det där sjuka inom mig. 
 
Gott nytt år. 
 
 
0 kommentarer