glittrigamoln.blogg.se

jag antar att jag är ganska öppen av mig. inte fysiskt öppen, men här på bloggen och på andra rum på internet. jag skriver mycket om vad som händer i mitt liv, sen är det mycket som jag inte skriver. kanske att det jag väljer att skriva förvånar många. chokerar på något sätt. jag får i alla fall höra det ibland, främst från mina föräldrar som läst min blogg i flera år. jag vet inte riktigt hur jag framstår som på min blogg, och det är det mina föräldrar ofta påminner mig om. att det kan finnas de som tolkar det jag lägger upp här och får en annan uppfattning om mig. en dålig uppfattning. och visst finns det stor chans för det, men ingen kan någonsin påverka vad människor tror om en. och jag känner mest att man kan inte gå runt och forma sig själv på ett sätt som ska gynna hur andra människor ser en, man borde lägga sin energi på att göra sig själv till den personen man själv gillar och vill vara. och jag tycker det känns så skämmig att säga men för första gången känner jag att jag hittat mig. jag är säker i mig själv på ett sätt som jag aldrig varit förut, och då vill jag inte behöva ändra på den jag är bara för att andra ska få en "bättre" bild av mig.

 

samma sak gäller när jag ibland får höra att det jag skriver är för detaljerat angående mitt liv och att jag kanske kommer ångra det jag lägger ut här i framtiden, det är trots allt på internet och tillgängligt för alla. men inte kan man gå runt och fundera över om alla val man gör kommer vara bra eller dåliga för en i framtiden. det finns absolut en chans att jag kommer ångra något av detta om ett antal år, men jag kan lika gärna ångra att jag valde kinesiska som språk 3 eller att jag lägger de mesta av mina pengar på kläder och mat. jag vet inte hur jag kommer va och resonera i min framtid men jag kan inte leva mitt liv genom att tänka på den personen när jag bör tänka på den jag är nu. 

 

vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägg. kanske mest att alla ska förstå att jag är bara sexton år men jag vet vem jag är just nu och jag klarar av att veta var min gräns går. jag vet vad jag klarar av. jag har aldrig fått så fin respons som jag får på min blogg och jag tycker att det är det man ska tänka på istället för att tänka på att det kan finnas människor som tror jag är dum/äcklig/slampig/elak eller vadsom. jag säger inte att jag har en bra blogg eller att jag skriver bra, men det är sånt jag får höra ibland och tack vare det mår jag så mycket bättre angående mig själv än vad jag gjort de senatse åren. och fan heller att jag tänker sluta då.