en text

 

det är en torsdag i slutet av augusti. jag har haft naturkunskap och en svettig idrottslektion och ätit en grå pastagratäng till lunch. efter skolan åker jag hem till dig. vi sitter på din säng, ligger, pratar, hånglar. efter några timmar frågar din mamma om jag vill äta middag hos dig. sitta vid ditt bord med din familj och äta böngryta med jasminris som om det är naturlig. jag får en klump från halsstrupen till magsäcken men jag säger bara jag inte är till besvär så. 

 klockan blir åtta och jag måste hem för jag ska duscha och läsa två kapitel i engelskaboken innan jag somnar. du brukar aldrig följa mig men du gör det nu och det duggar lätt. knappt att det känns, bara lite så att mina kängor blir prickiga. du går en meter bakom mig och min cykel, tittar i marken och säger inget. jag hatar när du gör så, för jag vet att du måste säga något. och just då vill jag verkligen inte att du ska säga något. allt måste fortsätta vara som det är. snälla säg inget. 

 men du säger något. du berättar om när du var hos någon annan, om att du drack vodka, att du blev full, att du var nära någon annan. och inte mig. och när jag cyklar därifrån, flyr från dig under pilen och regnet, kan jag bara tänka att du skulle inte sagt något. det skulle varit som förut. 

 

 

 

 
 
 
1 kommentar
Tora (torahansson.blogg.se)

Alltså!! Jag ryser, så fint och så sorgligt. Du skriver så himla bra Emma, verkligen<3.